Omslag till boken På nytt skall jag hälsa solen
Igår natt drömde jag att jag var tillbaka i Iran, jag var på besök. Teet stod framme, det var varmt. Huset var fullt av människor som pratar i timmar. Det var svårt att förstå på vilket språk de pratade.
Vi var i Teheran, hemma hos mig, och mamma kom in genom dörren med strålande ansikte. Hon var alltid sådan, med ljus över ansiktet. Hon var glad och bad om en spegel.
Jag tvekade. Mamma envisades. Hon såg sig i en liten fickspegel med en spricka tvärs över. Hon började skratta: ”Gud bevara dig för onda människor, jag måste be för dig.
Jag känner på mig att du behöver det, jag ser skuggor flockas omkring dig, men frukta inte, du är i Guds händer.” Hon sträckte ut handen mot mig. ”Här, ta din spräckta spegel. Det är
du som har sönder den. Nu ska du titta i spegeln, den ljuger inte.” När jag såg mig i den såg jag okända människor och jag visste inte var jag var. Någon ropade och jag vaknar till. Det kanske var och är verklighet och kanske inte en dröm. Det jag tror är verklighet är ingenting annat än en dröm. Kanske är hela mitt liv en dröm, kanske är allt jag varit med om bara en dröm.